Som en bok man bara skriver när man har slösat varje ord, om meningslösa självklarheter

Nattblogg. Eller nattsvart blogg kanske. Svart blogg. Plura. Eldkvarn. Ta min hand. En svintigth Lasse och en ylande Louise Hoffsten. Känsla i varenda liten cell ut i fingerspetsarna. Resa genom ensamheten - svart blogg och det ljuva livet. Äsch. Svammel, svammel, svammel. Men det är väl sådan jag är helt enkelt, jag behöver svamla av mig ibland av sånt som förmodligen är helt obetydligt för alla andra.

När någon frågar vad man vill bli när man blir stor, ni vet, den där läskigt jobbiga frågan, brukar jag alltid svara något lagom moget, typ Större eller Snygg. Ni vet. Bara för att markera att man inte har nån jävla aning och vill avsluta samtalet innan det hinner bli en diskussion och glömma att någon från första början frågade eftersom att det nu ligger och trycker ner en med kilovis av ångest i något dygn sådär. Den frågan, ni vet.

Den fick jag häromdagen av en oväsentlig människa. Och utan jag visste ordet av det slank det ur mig minuters pratom att jag när jag var liten drömde jag om att jag ville bli författare.

När jag hade pratat klart insåg jag att jag inte ens hann tänka i en halv sekund innan jag hade börjat prata och att jag inte har någon aning om vart orden kom ifrån eller hur i helvete mitt svar kunde låtit så planerat. Hur som haver har det satt igång en del funderingar och små ideér.

Det var ju bara det där med självförtroendet. Det som hitills aldrig har existerat och det som just nu känns jävligtlångt borta.

Hur fan gör man? Hur får man sig själv att inse att man kanske faktiskt kan något? Eller att vissa saker åtminstonde kan vara värt ett försök?

Annars knatar det väl på. Rätt tunga uppförsbackar. Mycket som inte är som det borde. Men sen några år tillbaka är det ju vardagsmat och hur mycket jag än låtsas att problemen inte finns där så gör dom ju trots allt det och det hinner tyvärr ikapp en ibland. Det har det gjort nu. Så, ja. Blundar jag ett tag till kanske jag kan låtsas att dom inte finns, ett tag till.

Imorgon är jag ledig och sedan är det skola torsdag-fredag, fredagen tänker jag spendera med min egen Helmut Kål, utgång stod det på schemat men vi ballade ur då bådas sug var på minus0 och min plånbok är fan inte överviktig för tillfället. Sedan kommer min egna, fina prins. Och stannar länge.

Så kortsiktigt kan jag ju få konstatera för mig själv att jag mår kanon.

Sen kan jag också få konstatera i min egen ensamhet hur jävla fort tiden går. Det här kortet är taget för snart tre år sen. (Ja, jag fick ångest idag när vi provade studentmössorna. Men nu har jag raggat baldate iallafall, ett problem mindre här i livet.)

Nä, nu ska jag sätta mig och kolla Heja Björn. Tragik, tragik, tragik.

Puss