Ja. Jag vet inte. I vanlig ordning. Virvelvindar överallt.
Jens har åkt nu. Jag fällde inte en tår. Vad betyder det? Egentligen?
Sen jag vaknade imorses har ångesten över att inte veta vad jag vill legat och tryckt. Fingrarna har snuddat alldeles för många gånger vid telefonen. Har varit så nära på att ringa och bara avsluta. Ett tag funderade jag på ett sms. Enklaste vägen, inga förklaringar, inga offentliga tårar.
Klarade skoldagen utan att göra slut. Kom hem.
Fortsatte fundera. Var i princip övertygad om att det var rätt. Bara få ett avslut. Sluta plåga mig själv.
Sen ringde du och ville bara prata. Jag lyssnade inte på vad du sa och kläckte bara ur mig att jag ville göra slut.
Sen kom brytet, vad i helvete håller jag på med? Ska jag lämna det jag älskar för att jag är rädd för framtiden? För att jag inte vill slösa tid på något som inte står skrivet svart på vitt att det kommer sluta lyckligt?
Två timmar senare är problem vi inte ens visste existerade för oss igenompratade och min fina prins har jag kvar.
Det kommer krävas blod, svett och tårar för att det här ska hålla och just nu känns det mer rätt än någonsin.
1 år och 3 månader av ren idioti har jag klarat av nu. Mer ska det bli. Jag älskar dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar