Ja, jag drog till min prins, ja, jag kom hem igen. Agerade hjälte på tåget också. Bara så ni vet.
Hur som, sitter här i natten med rödtjut i blodet och tankarna, ja, oj vad dom snurrar. Det är en glad känsla i bröstet ikväll, men en aning vemod också. Sitter och granskar mitt nya rum och inser hur jävla nöjd jag är. En skitsnygg svart skinnsoffa, nya påslakan, ny tv, en ny, fin väggklocka, mina tavlor, ett sminkbord, soffbord, tavlorna som gör musikintresset bevisat.. Totalnöjd. Älskar känslan av att ha en familj. Misstolka mig inte, min pappa är den bästa pappan i världen och jag älskar honom över allt annat och jag har trivts jättebra med att bo med bara honom. Men skulle jag inte unna honom lyckan, och kärleken, vore jag elak rakt igenom och jag, som sagt, inte misströstar, är nog nästan lika lycklig som honom.
Det är glatt, det är optmistiskt, det är samtal och ideér utan dess like och Nisse och Charlie kan sitta en meter ifrån varandra utan att ryka ihop, jag kommer jättebra överens med Andrew, Abbe är allmänt söt.
Annars är jag inne i en såndär period nu igen, en sån period när det är enbart Lasse och Kent som spelas. Och jag sprängs av allt vackert. Alla texter, alla melodier, all känsla. Jag tolkar, tolkar, tolkar. Om och om igen och det är helt galet hur uppfattningen ändras beroende på humör. Sen insåg jag också idag efter timmar av undran att jag måste uppdatera hela jävla programvaran till min Mr. Touch för att kunna få ner spel. Och det kostar pengar. Fan, kan inte bara programvaran uppdateras i synk med ITunes? Blir gaaalen.
Blir ett långt och sjukt ointressant inlägg det här, men det här fungerar väl mer som någon slags psykoterapi för min egen del än som blogg, haha. Men jag kan ju kanske gulligt som jag är tala om för er vad jag fick när jag fyllde år då (som att någon av er bryr sig, eller?) Det får väl också vara för min egen skull då, om jag någongång i livet skulle vilja minnas vad jag fick på min 18-års dag (VAD INBILLAR JAG MIG?) Jaja.
En ring i silver + tågbiljetter av min älskade, älskade prins.
En dildo, av mina älskade vänner! :D
Armband från Thomas Sabo med en berlock på, lär bli flera.
En jättegosig nalle (hejdå, älskade, smutsiga Lambi)
Påslakan, TV, Pengar, Presentkort, Väggklocka, lite smink, Body Shop grejer, typ.. Säkert lite mer småsaker som jag i vanlig ordning har glömt.
Och nu, nu trodde ni allt att det här intressanta inlägget var slut, va? Poor thing.
Kollade vårat schema, helt ok. Undrar mest vad fan vi ska läsa resten av året om vi läser typ allt nu? Psykologin, religionen, filosofin, naturkunskap b, projektarbetet, redovisning och beskattning, svenska.. Är ju typ bara rättskunskapen kvar sen, or? Nu fattar jag att vi inte läser klart allt dedär första perioden med.. Jaja det löser sig. Vore gött om det var riktigt slappt på slutet.
Och fan vad skönt det ska bli med rutiner igen. Jag vet att jag är den tråkigaste människan gud någonsin har skapat, han gjorde säkert mig samtidigt som Petra Mede eller nåt. Hur som helst så längtar jag tillbaka till gymmet för det är då fan sinnessjukt hur fet man blir på öl. Jag körde öldiet i Sundsvall. Gick sådär. Gick upp dom kilona jag hade gått ner. Jaja. Pengarna försvann också i samma hastighet som fettet byggdes på. Mysigt som fan. Nä, nu jävlar ska det bli ändring på det här. Once for all.
Nudå? Kan det kanske vara slut nu?
Ska bara skriva ett avskedsbrev också.
Kära, kära du.
Sedan första gången vi möttes har jag varit fast.
Jag har älskat dig som jag aldrig har älskat någon förr.
Du fanns alltid där för mig, när allt var som jobbigast.
När stressen kom över mig, rädslan över att inte räcka till, att inte prestera nog.
Då fanns du alltid där och stöttade mig.
Du fanns alltid nära till hands och även när du inte befann dig i min mun var du alltid inom räckhåll för att bli smekt.
Vi har delat många minnen ihop. Dom mysiga stunderna framför en bra film, eller tvn.
Framför datorn fanns du också där, i bilen, på tåget, ja, i skolan också.
När man satt bänkad i de stela klassrummen och tristessen var enorm, ja då fanns du där och lyste upp.
När Christina Palm pratade i timmar, dagar, år, om debet och kredit och omsättningshastigheter fanns du alltid inom räckhåll.
Du fick mig att orka ta mig igenom Matte B. Du fick mig alltid lugn.
Visst kunde du jävlas ibland och kännas jävligt torr och skava.
Och så många gånger jag har försökt få kontroll över min kärlek till dig och ta avstånd
men hur, hur skulle jag kunna göra det när kärleken till dig inte går att beskriva?
Tills jag, häromdagen, insåg något skrämmande.
Du får mig att känna mig smutsig, äcklig och du är dessutom ganska dyr att underhålla.
Det här måste få ett avslut. Innan du förstör mig helt och hållet.
Så, för sista gången, säger jag farväl.
Jag kommer inte att kunna ha en vänskapsrelation med dig, det blir för jobbigt för mig.
Jag ska aldrig mer ta kontakt med dig igen.
Farväl, älskade Göteborgs Rapé.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar