Som musik man bara hör när man kan tala samma språk

Då vart man hemma igen.. Lika jävla sorgligt varje gång, finns inga ord för det.

Trots en jävla massa motgångar och kanske rent utav svek som jag inte orkar förklara, känns det som att vi kom varandra ännu närmre den här gången.

Det kommer bli ett förjävligt år, och ingen kan svara på om vi kommer klara av det. Men, gör vi det, så lovar, lovar jag att jag flyttar när jag har tagit studenten. Det är ett löfte jag inte kommer bryta.

Men då måste du orka. Det är helt och hållet upp till dig.

Visst skulle jag kunna ta mitt pick pack efter sommaren och läsa sista året på något gymnasium i Sundsvall, fyller ju trots allt myndig i slutet av sommaren. Men det krävs mer än två månaders mental förberedelse för det. Förlåt.

Både du och jag vet att det inte skulle ha hänt om avståndet inte fanns.

Annars är det totalt fullt upp just nu, och jag älskar det. Blir ingen tid över till att tänka då.

Peace & Love på torsdag, flytt veckan efter det + måla hus. Kommer bli underbart.

Sen släpptes ju En plats i solen idag också. Jag älskar den, redan. Jag älskar Kent.

Det kommer bli en underbar sommar, jag känner det på mig. Men jag kommer ha en brutal träningsvärk imorgon, har tvättat huset hela dagen och mina armar värker.

Ska väl sammanfatta tiden hos Jens också. Litervis med vin har druckits. Fotboll har kollats (jag har sovit). Vi har knullat som kaniner. Det har varit kallt. Dom har spelat. Jag har åkt miljontals mil i deras buss och blivit åksjuk och spytt som en kalv. Jag har blivit bjuden på fina middagar. Vi var på fest hos snubben som råkade äga Casino Cosmopol i Sundsvall (jag vågade inte röra mig, livrädd för att göra sönder något). Vi har skrikit oss hesa på varandra. Jag träffade en jävla fitta. Typ.

Äsch, jag vet inte. Jag vill ha dig här, nu, hela tiden, föralltid.