Jag grät så magen vändes ut och in. Jag spydde utav det.
Jag grät så mycket att jag fick minnesluckor.
Jag sprang ut. Jag ryckte till när du tog i mig. Jag skrek.
Jag föll ihop. Jag blev förbannad för att du grät.
Jag kände mig förnedrad, valet låg i dina händer
och när valet inte var självklart nog sårade det något otroligt.
Jag vet ingenting. Det är fortfarande du och jag.
Men knappt. Vi har en jävla massa att jobba på.
Jag grät, du grät, vi grät ikapp. Jag sparkade.
Jag fick dig att gråta som ett barn.
Du har inte gråtit så, på, vad sa du?
3 år. Det betyder väl något.
Hela kvällen var väl kanske en stor klyscha.
Vet inte. Vill bara att allt ska vara som det en gång var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar