Vet du vad kärlek är, så säg det nu

Jag vet inte ens om jag älskar dig eller hatar dig. Jag älskar dig av den enkla anledningen att du är den mest fantastiska människan jag någonsin har träffat. Jag hatar dig för att du valde mig. Jag hatar avståndet. Jag hatar att vi tjafsar om allting, hela tiden. Och det beror enbart på min jääävla svartsjuka. Men jag har ju uppenbarligen en anledning till det.

Ja, jag vet. Jag valde det själv alltså ska jag inte heller klaga. Visst, jag har någon. Jag är kär. Jag ska vara lycklig. Och det är jag, dom stunderna vi är med varandra. Men ibland så måste man få klaga lite.

Paniken ligger och trycker de flesta av timmarna av dygnet. Nätterna är värst. Jag har haft samma återkommande dröm nu i flera veckor. Jag jobbar som en sleten jävla städare på dig och din nya flickväns bröllop. Och denna tjejen råkar byta skepnad varje natt men hon är alltid så snygg att gud måste ha ägnat flera år till att skapa henne. Hon är smal, vältränad, världens längsta, tjockaste, vackraste hollywoodsvall till hår och hennes utstrålning är ENORM och ALLA som pratar med henne blir som förtrollade och tagna av hennes ord. Hennes röst är lika mjuk som en spinnande katt. Och där går jag och plockar disk och tömmer papperskorgar och ni ber mig med jämna mellanrum att putsa era skor. Typ sådär ser den ut varje natt.

Jag blev väl alldeles för kräsen i mitt förra förhållande. Det var nästan aldrig bråk, aldrig tjafs. Jag är inte van vid det här. Det tär på mig. Och det blir en ond cirkel hel jävla skiten. Jag är svartsjuk. Vi bråkar. Sen drar du ut på krogen. Blir min svartsjuka bättre när jag vet att du är förbannad på mig? Jag har uppenbarligen ingen aning om hur man ska bete sig.