Finns inte mycket tid över till att skriva ointressanta saker här nu när man vill vara ute i solstrålarna. Och det tackar vi väl gudarna för.
Men när jag satt på tåget från Sundsvall och världens bästa man och hade alldeles för mycket tid på sig att tänka på oviktiga saker kom jag på en sak när Kents "Dom Andra" rullade på Ipoden. Varför, varför har jag så svårt att uppskatta hits? Det är alltid samma sak.
Ta vilken låt som helst från en musiker jag lyssnar på.
Om du lämnade mig nu - LW, Pärlor - Kent, Dom Andra - Kent, Who Says - John Mayer. Osv, osv, osv.
Jag lyssnar på dom, tills alla andra börjar. När låten har spridit sig som en löpeld, står jag inte ut med den. Och det har definitvt INTE någonting att göra med att jag tröttnar. Jag känner bara att, nej, den här låten betyder ingenting, för om radio och andra människor också tycker om låten, tappar den all betydelse för mig.
Och det stör mig, något så förbannat mycket. Just för att jag där, på tåget, någonstans mellan Töreboda och Skövde, vill jag minnas, insåg jag hur i helvete bra låtarna är. Varför blir jag sån?
Den enda anledningen jag kan hitta är att jag är så in i helvete egoisktisk och tror mig ha ensamrätt till att tolka min musiks texter hur fan jag vill. Jag inser inte det när alla andra redan har tolkat.
Det är inte ens kul att lyssna på John Mayer längre, nu när alla journalister och krönikörer i hela Sverige har insett hans storhet. Dags att ändra på sig Jennifer? Tror det.
_________________________________________
Varför, varför, varför, utsätter jag mig själv för det?Jag mår ju bara piss och helvete utav det.
Det var inte ens seriöst mellan er. Tre veckor, eller nåt.
Men hon verkade vilja offra allt hon hade och lite till för dig.
Borde jag också göra det? Kan jag ens göra det?
Och är det värt det?
som ett spöke i min hjärna
som jag aldrig riktigt kommer undan